Livmoderhalscancer, del 5

Har ni missat något av de andra inläggen så har ni de här, del 1, del 2, del 3 och del 4.

Livet är för j-vligt, sen dör man! Lite så känner jag just nu.

Kallelsen från Linköping kom i torsdag, den 3:e april. När jag läste brevet så stod det att jag skulle träffa läkare och diskutera strålningen samt göra en förberedande röntgen. Känslan jag ficka var att jag vill inte längre. Jag fattar ju att jag måste… men måste jag vilja, nej. I alla fall, läkartiden var tisdag 8 april.

Det började med att vi fick träffa en läkare, Oscar. Han frågade hur jag mådde och jag sa att jag mådde jättebra. Inga besvär efter operationen. I skrivande stund kommer jag faktiskt inte ihåg hur han sa det men summan av kardemumman är i alla fall att jag ska strålas, först inre strålning och sedan yttre strålning, totalt 23 st tillfällen. Dessutom ska jag få cytostatikabehandling, dvs cellgift, 5 tillfällen.

Allt snurrade runt och vi vände och vred på allt flera gånger. Jag var i chock. Jag skulle ju bara strålas 3-4 ggr på en vecka, sen skulle jag ju åka hem och fortsätta mitt liv!! Oscar berättade att tumören var för stor och att remitterande läkare hade skrivit i remissen om inre strålning. MEN läkarna på Onkologiska kliniken hade diskuterat och kommit fram till att jag nog ska göra hela programmet.

Efter samtalet så var det dags att göra en gynekologisk undersökning. Då skulle även staven provas ut som används vid inre strålning. Läkaren upptäckte att jag inte hade läkt helt och tog ett prov för att säkerställa att det inte var en ny tumör. Han satt även in två guldkorn för att använda som referens vid röntgen. Det gjorde ont, det var en tunn nål men aj. Jag fick en katet i urinröret och en pinne i ändan, båda två för referenspunkt vid röntgen.

Sedan var det dags för röntgen med staven och sedan utan. Röntgenapparaten åkte runt mig och fotograferade först ifrån min vänstra sida, sedan snett vänster och sedan snett höger. Sedan togs pinnen i rumpan bort och staven togs bort, och allt gjordes om igen. Sedan skulle jag till ett annat rum med en ny röntgenapparat som var som en tunnel. Först röntgade de mig och satte ut prickar som ska användas som riktmärken, så att jag ligger på samma sätt. Sedan var det dags att stoppa in staven igen och nya bilder. Det tog 1½ h. Jag var helt slut. Tårarna rann under röntgen och jag försökt fokusera på andra saker, men det är svårt!

Efter avslutad röntgen så fick jag mina första tider och sedan ville de att jag skulle träffa en annan sköterska som skulle informera om cytostatikabehandlingen. De skulle sätta in en Picc-line, en sk infart som droppet ska sättas i. Så slipper de sticka mig så mycket. Men prover ska tas så att jag kan få cytostatika, det är blodvärdet de kollar.

Det var mycket information och jag fick känslan av att jag ville rymma. Sticka ifrån allt och bara glömma. Jag får kämpa med mina egna instinkter för jag veta att jag måste göra detta.

Nu funderar ni väl när detta ska ske. Jo, den 22 april. Tisdagen efter påsk ska jag vara på Onkologiska Kliniken kl 10:00 för min första behandling, det blir inre strålning.

Hela vägen hem i bilen läste jag om bieffekter. Illamående och trötthet, det är vad jag kommer få räkna med. Blä, en sköterska, som försökte muntra upp mig, sa att jag kommer ju bo bara 10-15 min promenad ifrån sjukhuset. “Det är bara en liten backe sen är du här… och när du inte orkar gå upp för den så ringer vi taxi!” Jättegulligt MEN kommer jag inte ens orka gå upp för en liten backe!! Det kommer ju vara värre än att vara höggravid!

Var ska detta sluta? Jag har ju funderat på att börja löpträna igen. Jag har ju äntligen fått tillbaka livslusten. Jag har haft det så tufft, först depressionen efter uppsägningen och sedan när jag äntligen tagit mig ur det och vill satsa på mig själv med nytt företag… JOO, då får man cervixcancer!!

Jag har massor med känslor som vill ut och just nu har jag inte ord så att det räcker till. Det kommer mer sen.

Ha en skön torsdag!