Den första december är det 14 år sedan pappa gick bort, och det finns nog ingen dag då jag inte tänker på honom. Saknaden är stor, och trots att det var länge sedan jag besökte hans grav, känns han alltid nära i tankarna. Ändå har jag haft ett stråk av dåligt samvete – att inte ha varit där fysiskt. Men kanske är det okej, för banden och minnena är ändå starka. Idag hedrar jag minnet av pappa.
Minnen från fredagsbesöken
Under min föräldraledighet blev fredagarna lite heliga. Varje vecka åkte jag hem till min bonusmamma med frallor för frukost, och vi hade en mysig stund tillsammans. Ofta gick vi en promenad, och innan jag och barnen åkte hem, hann pappa sluta jobbet och komma hem. När han såg min bil i uppfarten visste han att hans barnbarn Inez var där, och han knackade alltid på dörren och satte sig på huk så att Inez kunde öppna. Han log stort varje gång. Att se honom, som hade problem med närminnet, ändå komma ihåg detta lilla ritual var magiskt.
Närvaro och kärlek trots svårigheter
Han älskade att bära runt på barnen när de var små, visa dem världen genom hans ögon. Jag minns särskilt ett foto från min systerdotters kalas i november. Det var det sista fotot jag har av pappa – han bär på Isac, som då bara var 10 månader. Trots sin balansproblematik efter olyckan 1994, bar han alltid barnen stadigt, som om inget kunde rubba honom.
Pappa hjälpte mig ofta när jag behövde det, som när jag pluggade och ibland behövde låna lite pengar. Då satte min bonusmamma upp en lapp på kylskåpet: ”Betala tillbaka när du kan.” Pappa bara skrattade, och nästa gång jag var där gav han mig pengar och sa: ”Här, nu kan du betala tillbaka till A-M.” Alltid med ett skratt och en blinkning.
Jag flyttade mycket i mitten av 90-talet, och pappa och A-M hjälpte till varenda gång. Man skulle kunna tro att han någon gång skulle åka fel med sitt minne, men det hände aldrig. Och så älskade jag hans svar på min telefonsvarare: ”Hej, du har kommit till Hanna! Du vet vad du ska göra efter pipet.” Han svarade: ”Nej, det vet jag inte!” och la på luren. Skratt varje gång jag hörde det.
Saknaden och de tankar som dröjer kvar
Ofta undrar jag hur det skulle vara om han fortfarande fanns här. Att se honom med mina barn, få dela de där ögonblicken som bara morfar och barnbarn har. Livet känns ibland så orättvist när personer rycks ifrån oss för tidigt. Det får mig att minnas att varje ögonblick tillsammans är värdefullt. Det är en påminnelse om att ta vara på varje stund.
Tack för att du läst mina tankar där jag hedrar minnet av min pappa. <3
