Från Förberedelser till Förväntningar
Tidigt i våras bestämde jag och Isac oss för att ge oss på Blodomloppet i Jönköping. Vi valde den kortare 5 km-sträckan, eftersom jag fortfarande var i uppstartsfasen av min löpträning. Den våren hade jag också fullföljt Weekly Revolt 66, ett intensivt tränings- och dietprogram som hjälpt mig att strukturera både min träning och kost. Programmet var en riktig ögonöppnare och fick mig att återupptäcka min kärlek till löpning.
Under veckorna med Weekly Revolt 66 njöt jag av träningspassen, där vissa var renodlade löppass medan andra fokuserade på styrketräning. Jag insåg hur mycket jag saknat löpning, vilket fick mig att övergå till WR Löpning. Det programmet gav mig de extra verktyg och den motivation jag behövde för att komma igång igen. Isac, som också deltog i några av löppassen, blev en fantastisk träningskompis, och jag älskade att springa tillsammans med honom.
Race Day: Blodomloppet
Igår var det äntligen dags för Blodomloppet 2024. Trots att Isac tvekat ett par veckor innan, lyckades jag peppa honom till att delta. Jag kände en förväntansfull glädje inför kvällen, och det blev verkligen en upplevelse för livet. Vi startade vår kväll med varsin McFlurry på Asecs, innan vi promenerade till Knektaparken. Där fanns tält och stationer från olika företag som hejade på sina deltagare, och vi blev inspirerade av alla entusiastiska löpare.
Vi såg de små deltagarna i Lilla Blodomloppet, som sprang 450 eller 750 meter. Deras glädje och energi var smittande, och vi laddade upp genom att gå runt och utforska alla tälten, lyssna på intervjuer och förbereda oss för vårt eget lopp.
När det var dags för vår start placerade vi oss längre bak i fältet. Trots vår strategiska placering var det trångt när starten gick, och vi kände oss som en del av en slingrande orm som rörde sig runt Rocksjön. Jag höll till höger för att ge plats åt de snabbare löparna, men de kom i en ström från alla håll, vilket gjorde det lite besvärligt.
Jag höll mitt tempo, men efter halva loppet kom en välkommen vätskestation. I värmen var vattnet en livräddare, men efter det hade jag svårt att hitta mitt flyt igen och var tvungen att gå ett par gånger. Isac, som var ivrig, bestämde sig för att springa i sitt eget tempo. Jag föreslog att vi skulle mötas vid målgången, och när jag såg honom springa iväg fick jag en extra dos av jävlar anamma. Jag pressade mig själv till en spurt och korsade mållinjen på 39:37 – en minut långsammare än Isac. Nu har jag ett nytt mål att slå!
Efter loppet tog vi en lugn promenad tillbaka till bilen på Asecs parkering. Vi åkte hem, och medan Isac njöt av en pizza, valde jag en ostkaka som belöning. Med mätta magar duschade vi och gick till sängs tidigt. Kvällen var en fantastisk påminnelse om varför vi älskar att springa och kämpa tillsammans. Vi ser redan fram emot nästa äventyr!
