En våldsam kärlek

Igår när jag sagt till god natt till Inez började en dokumentär, En våldsam kärlek, där vi får följa 4 utsatta kvinnor. Varför de stannar kvar i relationen och varför de inte anmäler mannen. Del två visades igår och jag fortsatte och tittade även på del tre, som finns på Svt play.

Jag blev påverkad av serien och har funderat en del på det sen igår.

Jag följer även Mia Skäringer på Instagram och hon la ut en bild på en text där några ord hade bytts ut mot andra ord…

Visa det här inlägget på Instagram

💤 @skaringermannheimer Ep 166

Ett inlägg delat av Mia Skäringer Lázár (@miaskaringerlazar)

Jag tänkte in så mycket på det när jag läste den men allt eftersom jag tittade på serien igår så kom jag på inlägget.

Jag blir nyfiken på vad det är som rör sig i dessa män. Vad händer i huvudet… hur tänker dom… det är ju så långt ifrån hur jag skulle reagerat om jag vore man!

Det är superhemskt vad dessa kvinnor gått igenom och jag känner med och lider… Jag har två avsnitt kvar och jag tror att jag ska se dom ikväll.

Nu ska jag bli lite personlig

Allt började som en djup förälskelse, från min sida insåg jag senare. Vi arbetade på samma arbetsplats. Jag och han arbetade inte med samma saker men vi såg på lunch och raster. Men ganska snabbt så började han ställa krav på hur jag skulle vara, hur min personlighet skulle tystas ned. Jag skulle inte skratta så högt, jag skulle inte vifta med armarna och så vidare. Kommentaren som ofta kom var ”Om du älskar mig så vill jag att du…”

Det kunde ju som sagt vara skrattet, gesterna, humöret! Allt som personifierar mig! Sakta och säkert blev jag en annan person… i alla fall i hans närvaro. Och jag tror att om han inte jobbat så mycket skulle han även kunnat isolera mig. Men jag hade min lägenhet och han hade sin. Han ville aldrig följa med och träffa mina vänner utan ville heller sitta hemma och jobba. Jag har därför endast träffat han pappa en gång och aldrig träffat hans syster… och vi var ihop i nästan två år (sammanlagt).

Det är många år sedan det tog slut… men jag tänker ibland på det och det som jag kommer ihåg allra mest var de nattliga besöken… Han ville på fullaste allvar att jag skulle älska med honom precis när han kände för det… det kunde vara kl halv fyra en vardagskväll… för då hade han jobbat färdig och kom hem till mig… Han hävdade att jag inte älskade honom om jag inte hade sex… jag vet bättre idag… som tur är!

Jag förstod att detta inte var bra och att han ställde omöjliga krav på mig. Men jag kunde inte göra slut. Jag älskade verkligen honom. Men till slut så gjorde jag ändå slut och han skulle bevisa för mig att HAN älskade mig. Det tog en vecka sedan var vi ihop igen.

Ett halvår gick och förhållandet var väl lite bättre och vi pratade om att flytta ihop… Men efter en julskyltning i Habo så hämtade han mig… och han verkade ledsen… jag pressade honom och han erkände…

Under den veckan vi hade varit isär hade han träffat en tjej som han hade haft sex med! Hon hade blivit gravid och i februari skulle hon få barnet. Han var så ledsen och bad om förlåtelse. Han menade att han inte vågat berätta för att han var rädd att jag skulle göra slut… Hela natten låg jag vaken och funderade… Jag ville ju också ha barn men jag ville nog INTE bli styvmamma, särskilt inte i denna situationen.

Jag rådfrågade min bonusmamma. Hon har aldrig lagt sig i och inte sagt något om honom under hela förhållandet. Men nu sa hon att jag borde göra slut. Det kommer inte bli något bra av detta, Hanna! Hennes ord.

Jag gjorde slut!

Det jobbiga var att vi fortfarande jobbade på samma arbetsplats och kille ansåg sig ha rätten att berätta och älta alla nya problem som uppstod mellan barnets mamma och honom. Men det var mycket lättare att bortse ifrån. Men jag tror också att detta gjorde det så mycket lättare att inse vem han var och släppa honom.

Gå med i diskussionen, Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *