Har ni känt den där känslan när man bygger upp förväntningar inför ett löppass. Ni vet när man egentligen inte vill, det är jobbigt pass. Ganska många km och man vet att man ska hålla på länge. Motvilja är alltså jättestor, och man vill skylla på allt möjligt.
Men så gör man det bara, utan att tänka och analysera tar man på sig träningskläder och sätter igång. Man försöker tänka positivt och inte tänka på hur långt det är. Man går in i sig själv och njuter av känslan. Helt plötsligt har 108 min gått och man har sprungit 15 km.
Nu är man trött i benen men känslan av tomhet finns kvar. Ett Jaha, vad ska jag göra nu!? finns bara kvar.
Vad gör jag då? Jo, jag ger mig ut på en cykeltur med Inez. Nu är jag helt slut i benen!
Snart ska vi åka till svärisarna och äta våfflor! Gott!
Tjongelong!
