Jag är verkligen glad och lycklig. Jag har så mycket att se framemot och längta till. Jag har även mycket att vara tacksam för.
Jag är glad över att vikten är på väg ned, kanske inte i den takt som man vill men sakta och säkert nedåt. Imorse hade jag min lägsta notering sen i nov 2010.
Jag är glad över att jag fattat att jag inte är ensam att kämpa med vikten. Detta låter konstigt, eller hur? Jag har ju fattat att jag inte är ensam att ha viktproblem men vad jag menar är att jag är inte ensam att kämpa varje dag och inte riktigt lyckas. Jag har gått med i en grupp på Facebook där det bara är positiv energi. Om jag känner mig låg och/eller utan motivation går jag in där och läser hur andra kämpar för att bli hälsosammare. Offerkofta åker av direkt när jag inser att det inte är bara jag som måste hoppa över lördagsgodis eller fika eller efterrätter. Livet känns inte så orättvist då. Visst låter det konstigt?
I hela mitt liv har jag inte riktigt förstått hur hälsosamma personer (läs smala) gör för att inte gå upp i vikt? Jag har äntligen fattat! De äter givetvis inte!!! Utan de tränar =)
Jag är glad över och ser framemot att om ett par veckor ska vi åka till huvudstaden och titta på Dirty Dancing, bo på hotell och mysa med min fästman.
Jag längtar också till att om 4 månader ska jag gifta mig med min drömprins. Min underbara fästman, som jag har älskat i nästan 20 år.
Jag är också tacksam och glad över att jag köpt ett löpband. Det underlättar så mycket att jag kan springa fast det är snöoväder (som det var igår). Jag är också tacksam över att jag kommit igång med träningen så att köra ett Jillian-pass efter ett 5 km löpning inte är en stor del.
Nähä, nu får det räcka med positiv energi för en stund… jag kommer nog tillbaka och är glad om en stund eller två!
Tjongelong!
